Det får inte gå för lätt.

Självklart blir M sjuk precis när vi har vår värsta vecka. Omställningen är total och jag är så trött att jag knappt kan prata. Då blir M dålig, så dålig att han nu är inlagd på sjukhuset och jag är för trött för att oroa mig. Det får jag försöka hinna med imorgon. Nu ska jag lägga fram kläder packa dagisväskan packa min väska fixa lunchlåda och sedan slockna i sängen. Det är tur att livet bjuder på motstånd annars skulle jag inte känna att jag lever. Eller?